Simone Veronica Larsson

läs om du verkligen bryr dig och vill veta.

Inte just nu iallfall. Mamma, skolan, en av mina bästavänner. Varför måste allting hända samtidigit? Jag måste ta allting från början, så att alla ni förstår varför tårar rinner ner och mitt hjärta fylls av sår. Varje dag, varje kväll, varje minut, varje sekund fäller jag en tår. Jag är fast i fängelset där jag bor. Jag är ingständ. Jag försöker alltid att hjälpa folk runt omkring. Jag har aldrig försökt att hjälpa mig själv. Jag klagar inte,jag är glad att jag har kunnat hjälpa andra folk. Men det är först nu jag börja fundera om jag någongång försökte hjälpa mig själv.. Nej det gjorde jag inte. Jag gjorde det sämre, så sämre.. I tidig ålder började jag skära mig själv, jag var 6 eller 7 år. Inte djupa sår, men sår blev det.. Senare i mitt liv började jag tänka på självmord.. En gång var jag väldigt nära på att ta mitt liv, men han drog undan mig. När jag säger "han" så vet jag faktiskt inte vem det var. Men jag vill säga ett stort tack till dig som räddade mitt liv, utan dig hade jag inte left idag. Hade inte varit här, hade inte suttit här, ingenting. Att jag änns då mådde dåligt. Jag har aldrig mått super duper bra någon gång i hela mitt liv. Det har alltid kommit något i vägen. Min Mamma och Pappa har varit speciella. Vill inte skriva upp det här. Men nu har dom förändrats, nu är dom värdlens bästa mamma&pappa. Men vi bråkar hela tiden.. Det går inte en dag att vi inte bråkar. Jag för alltid höra att jag klarar allt som att dricka,röka,festa,malmö men inget annat. Jag får alltid höra att jag är egoistisk, att jag är lat, att jag bara tänker på mig själv och inte dom omkring. Att jag är ett svin som tänker så som jag gör. Av min egen mamma.. Det fanns en kille som gjorde mig kär, han krossa mig, och mitt liv blev en stor katostrof. Jag började tänka på allt, allt som hade hänt i mitt liv, inte det possetiva utan det neggativa. Jag mådde så dåligt, jag kan knappt beskriva det i ord. Jag kan bara säga, fyfan.. Jag har varit med om så mycket i mitt lilla liv. Jag är trots allt bara 14år.. Jag har aldrig haft problem med kärleken förut. Men just den gången jag träffa han, han som gjorde mig kär. Han krossa mig totalt, men jag kunde inte glömma honom. Det var för ungefär för 8månader sen. Det var jag och han i 6månader. Vi var aldrig tillsammans, men det var vi sålänge.. Jag trodde helt ärligt det skulle vara jag&han i all evighet.. Jag kan inte glömma dig, fast än jag har försökt. Jag har försökt med det mesta som jag gör. Jag har försökt att inte bry mig om dig ett skit, Men jag är inte känslokall, inte som andra, det vet ni. Jag ville glömma dig, ville gömma mina sår, Ville radera alla minnen så gott det går. För det gör ont, att minnas nått så bra, som slutade så skit. Vart tog vi vägen idag? Jag känner inte dig, du är inte samma person, För allt som du gjorde fick mig att ändra min tro. Om ett du och jag föralltid.. Det var aldrig sant, för efter allting som du lovat sket du i vad du sakt. Du såra mig mer än vad någon annan gjort. Mitt hjärta skriker efter dig inombords. Jag kommer aldrig glömma dig och allting som var bra, men jag kommer alltid hata dig för alla lögnerna. Det är svårt nog för mig att sätta här och skriva ner mina känslor här. Som jag gärna vill att du ska läsa. Jag har försökt så många gånger att förklara hur jag känner, men du vände ryggen till vill inte veta av mig längre. Var tog vi vägen? Vart är känslan? Jag minns när jag kände, utav honom är jag älskad. Men den försvann lika snabbt som den kom, För du beröva mig på tillit som jag gett dig en gång. Du kan nog aldrig förstå hur mycket det sårar när du säger, jag bryr mig inte längre, vill inte veta av dig mer.. Vill inte minnas, vill inte gråta, men det är inte lätt att bara radera sådär. Jag vet inte varför jag skriver detta, men det var en stor stor del av varför jag har mått som jag mår, har inte orkat skriva ner allting detta till alla som har undrat. Jag menar ni borde ha sätt oss två nu, Vad fan har hänt egentligen?! Jag är ledsen efter alla saker jag har kallat dig, men du måste förstå att när man förlorar något som man verkligen älskar, Så gör det ont. Biten av det lyckliga vi hade ligger i mörkret. och vilar.. vilar.. Tills vi inser att vi både gjorde något dumt.

Har du någon gång känt så som jag gör? Jag tror inte det.. =(